malinskan

Det finns något mycket tillfredsställande med att själv gå ut genom sin dörr med en resväska i hand och att sedan ett par flygturer, några dåliga matlådor, många lästa boksidor och nästan lika många timmar senare kliva ur en taxi och knacka på dörren till en lägnhet på Manhattan. Det kan göra mig alldeles hög. Jag äger världen och inget kan hindra mig från att ta mig vart jag vill. Men även finns det små ögonblick under samma resas gång, när jag blickar ut över ett stilla flygplatsfält, sömnlöst stirrar in i ryggstödet på stolen framför i planet, eller inser att jag inte kan komma åt att göra ett telefonsamtal när jag står ensam mitt i natten på en flygplats på andra sidan jorden, då jag kan känna mig mycket mycket mycket liten och ensam.
Att resa själv är att pendla mellan att vara Master of the world och en liten lort.
/m