malinskan

Lycka skulle bla kunna vara att somna utomhus sent en sommarnatt med utsikt över en vacker sjö. Och att sedan nästa morgon vakna och slås av vyn över samma sjö fast i morgonsljus  - förstås.

Så fint hade jag det i helgen.

Jag är så illa gla! Idag lossnade löpningen. Känner mig starkare, snabbare och spänstigare än på länge. Kanske sen jag var 14. Dock inte snyggare. Jag lovade min vän ikisen för länge sen att vi ska springa st eriksloppet i år och vi ligger nu båda i hårdträning med ett späckat träningsprogram som ska få oss i toppform för den 6e september. För den som vill föja min atletiska utveckling (och även ett par av mina vänners, ni vet vilka ni är) eller bli peppade av att visa resten av världen vad ni åstakommit i träningsväg, så kan jag tipsa om att logga in på www.funbeat.se. Så kan vi alla bli sport-vänner även där och hejja på varann i med-och motgång.

Något som inte har lossnat är mitt stalkingprojekt. Spanade vidare på intranätet och fick veta att mitt barns far numera jobbar på ett sjukhus i andra änden av stan. Lägga ner projektet alternativt börja extraknäcka hos våra vänner i söder? ; )
Hur som helst så har jag fått i mig bra med lagad mat den senaste tiden due to frekventa resturangbesök med spaning i blick,  vilket har varit mycket tillfredställande (dyrt dock). Kanske därför jag är i toppisformis.
/m

Hej hej.
Länge sen vi sågs nu. Jag har saknat bloggen lite med haft fullt upp med något... vet inte riktigt vad egentligen. Men trevligt besök har jag haft här i alla fall och bla varit på jazzfestivalen.  Där hörde jag Van Morrison spela vilket var fint. Efter vad jag har hört så kan han vara en riktigt surpuppa som går av scen om det är något som inte faller herrn på läppen så jag gissar att han var på strålande humör i lördags eftersom vi fick åtnjuta hans stämma konsterttiden ut. En utomhuskonsert är faktiskt vad jag gått och längtat efter sen i våras. Det är verkligen sommar för mig. Sitta på en filt med goda vänner, på lite lagom avstånd så man inte drabbas av trängsel (tant tant tant!) och bara mysa. Fint det.

Idag är det för övrigt tisdag vilket innebär att golven i vår korridor städas av en städare. Det är ju verkligen kanon att någon gör det men problemet är att det luktar skunk och sopa bara han kommer in med sina städgrejor på vårt våningsplan. Jag misstänker att det beror på att städutrustningen är sur, vattnet är surt och kanske även städmannen. Men det sistnämnda kan jag såklart inte veta för säkert. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den systematiska spridningen av denna skunkdoft. Känns ju lite som ett personligt påhopp att kommentera för stackarn att det känns mindra fräscht när han städat. Lite som att säga till någon att han luktar svett.

Nu ska jag dammsuga mitt rum.
/m

Idag fortsatte stalkandet av fadern till mitt barn. Nu är det inte bara verklighet i det forna rollspelet utan även i min hjärna. Tänk vad fort det kan gå! Tror på snart avancemang till verklighet och nutid. Jorå. Dagens jakt gav dock ingenting. Jobbade kväll och gick och köpte mat innan jobbet. Lite smått småsnygg strosade jag lagom nonchigt (men med något förhöjd puls, det syns ju som tur är inte) in i resturangen för att plocka min matlåda. Jag var där säkert 10 min, men det var det inte många andra som var. Allra minst min man. Dethär projektet kan bli en dyr historia men jag kommer troligtvis få en bättre och mer varierad mathållning än jag haft på länge. Förutom suturering avskyr jag numer att laga mat....
Puss /m

Sitter och lyssnar på Hello Saferide och Highschoolstalker. "Ive been on the altavista i went twice on the yahoo, and everywhere i go, there is always a clue, always something about you that may help me get my hands on you....."

Äre nån som känner igen sig? Nä, det är nog bara jag som hackar runt på google eller fejjan när jag lagt mina gröna på någon. Stalkar lite på avstånd så att säga. Utan närkontakt eller risk att behöva leva i den riktigt världen med riktiga relationer med riktiga människor.

Idag nickade jag och log i en hälsande gest mot en kollega som stod lite längre bak i kön för att ta mat i resturangen. En kille som stod närmare mig än kollegan hälsade då på mig. Jag uppfattade det som ett så kallat missförstånd från hans sida om vem jag eg hälsade på. Jag mumlade ett litet otydligt hej i killens riktning för att inte vara oartig (hur artigt det nu kan ha låtit) och vände mig sen bort eftersom jag antog att han misstagit mig för någon annan, folk gör det ibland. Anade att han kände sig något obekväm i situaitonen, men vad 17, det gjorde ju jag med. Gick därifrån med min rostbiff och potatissallad (som var mumma) och inte förrän väl hemma igen så plinga det till i skallen. Det kan ha varit så att det var HAN! Han jag tyckte var så söt och trevlig som jag spelade rollspel med en gång i skolan och.....vi fick BARN ihop och var jättelyckliga! I rollspelet alltså. Skit också. Jag måste börja titta liiiite mer nogrant än bara i ögonvrån innan jag mumlar fler otydliga hälsningar. Skrutt. Så nu har jag stalkat runt lite på fejjan och tror att jag hittat honom. He he. Snart är han i asken min!
Kram /m-med rätt att stalka

Jag var hos doktorn idag. Vi pratade en stund och sen sa han att han var ganska säker på att jag inte hade malaria när jag var i Zambia. Jag höll med. Vi var rörande överens. Så nu är det alltså klubbat och klart. Malin har aldrig haft malaria.

Dessutom tror jag att min läkarbesökskräck är botad. Kan bero på mina läkarbesökserfarenheter i Zambia. Efter dem känns all kontakt med svensk sjukvård som en uppfriskande vårbris. Sisch....
kram /m

Den frågan var det länge sedan jag ställde mig själv. Hela tonåren var ju ett enda långt ältande av ämnet utan att man riktigt förstod det själv och jag är glad att den tiden är förbi. Minns en gång när jag bodde i Australien och gick bibelskola och jag och två kompisar satt och grät i ett hörn över att vi plötsligt inte visste vilka vi var längre. Det var inte roligt det inte. Hm, året på den där skolan hade mycket bra med sig men visst ställdes det till en del i huvet mitt. Tex visste jag inte alltid vem jag var. Idag har frågan på sätt och vis aktualiserats på nytt. Inte lika dramatiskt som för sju år sen utan mer på ett nyfiket sätt. Har nämligen lånat hem glasögon från Synsam. Jag har haft mina älsklingar i kanske sju år snart och jag är så trött på dem. Hur som helst. Jag har lånat hem tre par. Ett par är bruna och jag valde dem för att de kändes "malin" på något sätt. Jag känner mig hemma och bekväm i dem, inget konstigt med dem och de står inte ut i mängden direkt. De passar mig, eller ska jag kanske säga, de passar in i mitt ansikte. När jag lät några kompisar tycka till om bågarna så sa en av dem direkt om mina "malin-bågar" - Boring! Hur ska man tolka det? Grejen är att jag håller med honom. De är inte roliga alls. Sorligt att jag kan identifiera mig så med dem. Jag tror att det förhåller sig så att jag, är kanske inte direkt tråkig som person men jag gillar när saker och ting är lite smidigt, inte göra någon stor affär av saker och ting, speciellt inte om det handlar om mig. GIllar att smälta in i mängden... Precis som de bruna plastbågarna gör i mitt ansikte. Så kan det kanske vara. Visa mig dina bågar så ska jag säga dig vem du är. Betyder det att jag nu har en chans att ta ett steg i en annan riktning? Om jag väljer bort de bruna plastbågarna till förmån för ett par andra som till en början känns helt malplacerade i mitt fejs, ändrar jag då till viss del min personlighet? Blir jag då lite mer frammåt och nytänkande? Det kan ju vara kul fast man vill ju helst inte tro att en sak som ett par bågar ska få hela ens personlighet i gungning.
Jag tror jag gör såhär. Jag tar de bågar som jag trivs bäst med om några dagar, ser glasögonprovningen som en läxa där jag fick lära känna mig själv lite mer och går vidare i livet strävandes mot att bli den person jag skulle vilja vara, oavsett glasögon.
Tack för ni lyssnade. /m

...på jobbet idag. Kommer dit. Igen patient så långt ögat når. Tråkigt. Jag passar på att gå på BB istället. Trevligt. Rätt som det är får jag mina drömmars patient. På förlossningen alltså. Jag har ju väntat på att få en fin omföderska som bara pustar ut sin lilla bebis till världen. Har liksom känt att jag behöver det. Och idag fick jag det. Är så glad. Och trött. Pust sa det bara så hade hon bebisen på magen. Tjusigt. Ska sova nu. Tjipp. /m
Ps. Erik, tack för uppmuntran. Menar du att du vill pimpa min blogg? Det får du gärna. Jag skulle bli gladare än vid ovanstående berättelse. Hur gör vi då? Kram på dig.

... som ligger här nedanför hamnade lite i fel ordning som ni  förstår. Det är inte något jag tycker att vi ska uppehålla oss vid någon längre stund utan bara konstatera att jag har haft en underbar helg i min släkts land. Mycket solande. Jag levde ju hela tiden i tron att det skulle bli en regnig helg och njöt i fulla drag av varje sekund av sol eftersom jag trodde att regnet hela tiden låg på lur runt knuten. Regnet kom aldrig och det belv en lång helg med massor av bonus-sol som jag och kusinen min ser det. Bok, sol, mat, fika, sol, bad, löpning, sol, sommarpratarna, P1, äta, fika, mysa, mat..... Det var fantastiskt. Tack för mat och husrum, jag kommer gärna igen.

Senare i kväll hände något som jag tycker särskilt mycket om när det händer i just Stockholm. Jag var ute och gick och funderade över min framtid, hamnade på Kungsholmen och ser plösligt en rumpa som ser mycket bekant ut. Jag känner igen den mycket väl. Har umgåtts med dess ägare hela helgen. Anledningen till att jag till en början  bara lägger märke till rumpan är att den är klädd i ett par shorts som ägaren tidigare klagat på för att de skaver när man springer. Undrade varför de inte var utbytta mot något mer bekvämt till kvällens springtur. VIsade sig dock att ägaren var ute på prommenad och då fungerade shortsen utmärkt. Tror jag i alla fall. När jag tänker efter så är det vara ett antagande jag gjorde där och då. Vid hennes sida står även flickor som jag aldrig skulle kunna identifiera genom deras rumpor men som jag känner mycket väl igen. De hade stötts ihop där vid vattnet och nu ramlade även jag över dem. Tänk, denna stad som jag trodde var så stor!! Den är i alla fall tillräckligt liten för att man ska kunna stöta på folk man känner. Det gillar jag. När det gänder alltså.
Godnatt! /m

Nu ska jag precis strax ge mig iväg till kusinernas land. Där ska jag vara över helgen och det ska bli underbart. Jag har hört att det ska regna i morgon och det gör mig ingenting, då kanske man kan sitta inne i en soffa och läsa halva dagen och det skulle passa mig fint. Är det sol så kan man ju alltid ligga på stranden i stället, funkar det med. När jag var liten blev jag väldigt förvirrad när min kusin sa att hon skulle till sin kompis annas land. Som om hon hade ett eget rike dit man fick resa med pass som man fick stämpel i. Konstigt språkbruk tycker jag. Det hon menade var ju att hon skulle ut till annas lantställe. Men som ni ser har jag själv anammat samma uttrycksätt. Det blir så här i huvudstaden. Börjar med att man springer till tunnelbanan för att komma med ett tåg trots att det kommer ett till tåg 1 min senare och slutar med att man tror att allt som ligger utanför stan och inte har 1 miljon invånare är ett annat land :)
Trevlig helg! /m

Har funderat de sista dagarna på vad det är som driver mig att göra det jag gör och att jag hittills i livet har gjort det jag gjort. Och då syftar jag just nu på det jag jobbar med. Det finns ju mycket annat än jobb man kan ägna sig åt såklart.  När jag fick frågan för några veckor sedan så svara jag något med att jag gör det som jag tycker är roligt och som jag tycker att jag passar bäst till. Vill vara där jag kommer till min rätt och kan göra ett bra jobb. Men inget jobb är ju roligt hela tiden inte. Tror jag inte i alla fall. Inte när man är trött och stressad och inte får mat. (Mat är som ni vet ett ganska centralt område i mitt liv.) Och framför allt inte när man är rädd att göra fel och att ett par misstag kan få tråkiga konsekvenser för andra än mig själv. Och då kan jag bli anmäld och så blir det även väldigt tråkigt för mig. Sen tänkte jag att just den biten som kan vara jobbig kan ju även vara lite sporrande. Det finns saker att lära sig, utmaningar att ta sig an och rädslor att övervinna. Kanske kan man växa lite på kuppen. Ja så tänkte jag, en stund. Sen tänkte jag att nu ska här inte även detta område analyseras sönder. Skitsamma vad det är som driver mig. Jag har ju världens roligaste jobb! Tänk det hönni. Vad bra jag har det.

Idag har jag varit ledig och det är så himla underbart att vara det en vanlig tisdag!
Jag har:
-Haft en skön och lagom lång snoozning i sängen.
-Ätit en lagom lång frulle med kaffe efteråt. Ingen stress men utan att sinka dagen.
-Dragit ner på stan och shoppat lite lätt på sommarrean. Kjol, linne, jacka, strykjärn (så nu kan jag äntligen börja använda alla kläder som bara legat skrynklade i min garderob) och en snygg röd väska som jag tittat på i två månader. (Här skulle det passa med en chick bild på väskan, det kan jag lova att blondinbella hade haft. Kankse kommer senare. Fast just det, blondinbella är ju inte min förebild längre.)
-Cyklade till smedsuddsbadet och tog vägen förbi vurma för att hämta upp världens andra godaste sallad (den godaste finns på örs café utanför växjö. Gudagiven räksallad säger jag).
-Låg och gotta mig i solen, läste, sov och badade.
-Var ute och sprang en kortis. Benen var tunga sedan gårdagen.
-Strök alla kläder jag inte kunnat använda på länge due to strykjärnsbrist.
-BLev sugen på att baka bullar.
-Kände att bullbak kan vara ett stort projekt. Tvekade.
-Ryckte upp mig och bakade bullasen. De blev goda.
Lite här och var under dagen har jag även läst min bok "Mig äger ingen"....... bara så ni vet.
Sammantaget har  dagen varit till belåtenhet. Graden av meningsfullhet skattas som 6 på VAS skalan. (En skala mellan 0-10, sjukvårdspladder)

Hej hej! /m